Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Isa Lilja -Tibbling om Välkommen till Din Skola Punkt Nu!
- ivar om DIN SKOLA PUNKT NU LADDAR PÅ NYTT FÖR FRIHET!
- Linda Beijer om Föräldrar i klassrum
- eva om DIN SKOLA PUNKT NU LADDAR PÅ NYTT FÖR FRIHET!
- Klaus-Peter Fock om Välkommen till Din Skola Punkt Nu!
Länkar
Konstens konsekvenser
I arbete med konst kommer människor varandra närmare än vad de skulle göra om de träffades inom något annat livsområde.
Det gemensamma intresset för det som inte bara är natur öppnar männi-skosjälen. Det som den ene upplever i sitt strävande har/får betydelse för de andra, ja kanske rent av konsekvenser.
Den som står inför någon som hon/han upplever som intresserad av det som rör sig inom henne/honom, blir meddelsam.
De som arbetar tillsammans med konst, lägger märke till annat hos varandra och på andra sätt än i det gängse yttre livet. Men detta innebär också faror. Vi lär oss uppskatta varandra när vi träffas. Den ene får allt större glädje av den andres yttringar. Alla goda verkningar av vänskaplig samvaro kan utvecklas snabbt. Det ligger nära till hands att dessa verkningar stegras till svärmeri. Och trots att överdriven uppskattning har sina avigsidor, borde vi inte bara bemöta sådana verkningar med nykter kyla eller blaserad överlägsenhet.
Uppskattning, om än överdriven, kan, om den utvecklas till en harmonisk själshållning, nå fram till verkligare insikter än en likgiltighet som går förbi alla väsentliga livsyttringar i stel självupptagenhet.
Men människor som snabbt kommer varandra nära, kan främja sig från varandra lika snabbt. När vi i full ömsesidig öppenhet lär känna varandra, lägger vi också tydligt märke till vars och ens svagheter. Och då kan ett ”negativt svärmeri” göra sig märkbart. I en bra konstverkstad eller konstskola är detta en hela tiden förhandenvarande, kringsmygande fara.
Att motverka dessa negativa verkningar av våra gemensamma strävanden, hör således självklart till våra viktigaste uppgifter. Den som verkligen tar sitt eget konstnärliga övande på allvar, behöver utveckla både inre och yttre tolerans ända ner från bottnen av den egna själen. Att ge rum för och försöka förstå också sådana handlingssätt, tankearter och uttalanden som jag inte själv står för eller ens skulle vilja stå för, borde i följd härav vara vars och ens ideal.
Detta behöver inte vara liktydigt med att avstå från omdömen om fel och svagheter. Att förstå är något annat än att göra sig blind. Till en människa som jag älskar kan jag också tala om hans/hennes fel och brister: hon eller han upplever kanske till och med detta som en god väntjänst. Men vi kan också avfärda varandra med kallt likgiltiga eller bara kalla negativa kommentarer. Den som utsätts för sådana, upplever ofta just brist på lust till förståelse. Och detta i sin tur föder lätt hatkänslor mot den som framfört kritiken.
Det måste kanske vara en uppgift för varje konstnärligt strävande människa som inte vill vara ensam här i världen, att noggrant gå till rätta med sig själv och finna sina grundkänslor och deras yttringar, inte bara i förhållande till de olika innehållen i det egna arbetet, utan även i förhållande till de levande väsen som, mer eller mindre p.g.a. hennes eget fria val, finns omkring henne.