Eftertanke med Zoran Lukic

Jag vet inte om meningen med livet är att vinna och vara bäst eller är livet ett evigt sökande efter lycka. Det vet jag inte.

Det jag vet är att det nu växer upp en ny generation unga människor. Egoistiska, egotrippade människor, människor som vill stå i centrum.

Människor som i det att man är bäst, en vinnare, finner lyckan. Människor som inte känner till ordet ”vi”, människor vars eget jag är universums centrum.

Det jag vet är även att den nya typen av individer, den nya människan, besitter enorm energi, är framgångs- och kunskapsinriktad. Är modig och självsäker. Ofta kaxig och skenbart tuff.

Den nya människan som vill stå i centrum är här framför våra ögon, framför oss idrottsledare, framför våra lärare, framför våra politiker. Har vi kunskap att hantera den nya individen? Kan vi skapa en slagkraftig grupp, ett lag av sådana individer?

Kan vi lära den typ av individ att underordna sig kollektivet men samtidigt behålla sitt egna jag, sitt ego. Och att ta så mycket plats i gruppen som var och en behöver utan att gruppens prestationsförmåga förändras.

Det var det vi undrade när vi bestämde oss att bli bäst. Vi sökte den nya människan, och var säkra på att vi bara med den nya typen av individ kunde nå ända fram. Vi visste att bara den typ av individ vågar vinna, som samtidigt vågar misslyckas. Vi visste att framgång kommer först när rädslan att misslyckas är övervunnen och att – som Einstein sa ”…i det enkla och det mest spontana ligger det mest genialiska”.

Vi ville inte TRO att vi skulle lyckas, att tro räcker inte.

Vi ville bli säkra.

Den nya individen hade förmåga att ta hand om sin egen prestation och att vinna på egen skicklighet var en målsättning. Att bli upprymd av känslan och njuta av ansträngning, var en uppmaning.

Trygghetszonen fanns men den var väldigt, väldigt smal. Jag ville att individen befinner sig så ofta som möjligt utanför trygghetszonen för bara där utanför kommer tankeprocessen igång. Man blir kreativ, och man börjar skapa. Vi hade målsättningar som var realistiska men också orealistiska, nästan omöjliga målsättningar. När de realistiska målsättningarna var uppnådda och energin började gå ner, när entusiasmen försvann, då hade vi kvar våra orealistiska drömmål, som gav oss energi och inspiration att gå vidare.

Idag – med facit i hand – och vi blivit bäst fick vi bekräftelse att den nya människan är precis sådan som vi trodde att den var. Det går att med rätt kunskap och rätt kompetens bygga upp en framgångsrik och slagkraftig grupp.

Zoran Lukic (tränare Djurgården)