E.G. Geijer

Vår tid har varit, mer än någon, utmärkt genom stora yttre hvälvningar. Det är likväl icke detta som mest utmärker den, utan ännu mer att dessa oerhörda yttre förändringar tydligare än någonsin låta härleda sig ur inre orsaker.

Det är den inre verlden, som svigtar i sina grundfästen, i sin tro, sin öfvertygelse, sitt vetande. vår tid är en tid som lider af sina egna tankar.

Vill man åter gifva ett namn åt den grund- och moder-tanke som här vill ut och gör sig väg, och under hvars födslovånda verlden bäfvar: så är den ingen annan än personlighets-principen, hvars inbrytande i det allmänna politiska lifvet vi upplefvat

(ur första föreläsningen om Vår tids inre samhällsförhållanden av E.G. Geijer)

Strids-ämnena öka sig således nödvändigt i samhället med upplysningens framsteg. Lägger man härtill att med upplysningens tillväxt, hvilken är detsamma som intelligensens växande andel i arbetet, menniskorna i afseende på tillfredsställandet af sina behof blifva allt mer beroende af hvarandra, så har man en nödvändighet för ögonen, af en i sanning förskräckande karakter.

-Och likväl är denna nödvändighet ingen annan än intelligensens egen inneborna lag! Och likväl är detta menniskornas nödvändigt stigande beroende af hvarandra ett förhållande som rättvisan allt mer kan ordna, som sedligheten allt mer kan förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning!

-Kan, säger jag, -nämligen allt efter som menniskan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, i följd av sitt fria val, förneka och håna den; hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller olyckliga. men rubba dess giltighet förmår hon ej i ringaste måtto.

Fram går denna lag som förer menniskorna allt närmare till hvarandra, fram går den oupphörligt, i tvedrägt om ej i endrägt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo, -källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse, -allt efter som hvar och en till densamma förhåller sig.

Men genomträngde i ett och samma ögonblick en rätt liflig känsla af denna sublima, allt menskligt förbindande nödvändighet i hela sitt djup det menskliga väsendet, -menniskorna vände sig om och igenkände hvarandra för bröder.

(ur sista artikeln i Läroverksfrågan av E.G. Geijer)